Jag måste erkänna att jag förstår folk som skåpsäter på nätterna. Dock gör jag inte själv det men jisses...

...För bara några minuter sedan kände jag hur det bara slog mig och jag såg en bild med ugnsvärmda pommes och en liten skål med Mandorajadip bredvid. Jag minns att min kompis Maria och jag alltid tog den dippen när vi år på Frasses hamburgerbar. Mangoraja som dip och sourcremekrydda på pommesen. Visst låter det konstigt men ack så gott det var! Och så roligt vi hade!

Det var vid 00:36 det slog mig: Ge mig pommes och mangoraja! Men, nej. Jag tänker varken gå ner i köket och värma pommes vid denna tiden på dygnet och dessutom har vi inte just den dippen hemma så då kan det lika gärna vara! Punkt!
En aningen besviken Suss checkar nu ut. En nu, på dagen, 19-årig Suss säger godnatt.

Jag gjorde nyss denna lilla... ja, kan man ens kalla den matteuppgift(?) och kom fram till att, nej den stämde inte helt fullt ut.

Jag fick naturligtvis nummret 3819 och tänkte först. "Ja, precis, skoj..." sen komjag till insikt, jag är faktiskt inte 19 förrän om... ca tre timmar och 20 minuter...(hehe ;))

En liten bildbomb från Liseberg som jag pratade om i förra inlägget. Blandat bra och sämre bilder. :)

Så. I helgen var jag i Borås men min kusion och hennes sambo. Under lördagskvällen åkte vi till Göteborg och till Liseberg för att besöka "Jul på liseberg". Det är väldigt vackert med alla de 5miljoner små lamporna de har satt upp i träden, på husen o.s.v. Bilder därifrån kommer snarats mörjligt! :)

Jag har ävet gett mig på lite småpyssel. Inte julpyssel dock utan smycken. Ett par örhängen har jag faktiskt skapat! À la Suss! Just for fun!

Det är helt okej att drömma om någon. Drömma och fantisera om någo.
Till en rödflammig himmel. 
Jag vill ha dig här. Kom hit.

Nya bilder sedan den 12/11-2011. :) Lite halvbra men samtidigt lite charmiga.

Nu har jag kollat på hela Dobidoo, bara för att Anders Eriksson från gruppen Galenskaparna och After Shave var med där. Har försökt att ladda upp mina foton på Fackebook utan framgång, vet inte varför det hela tiden händer sig, för en gångs skull beror det inte på vårat internet. Nåja! Här är några av dagens foton.

Jag satt här och funderade på vilka svenska män jag faktiskt tycker är hetast. Som de allra flesta redan vet gillar jag lite äldre män, fråga mig inte varför för det vet jag inte men jag började leta igenom minnet om svenska, kända män. (Givetvis har jag mina finingar här i livet som jag faktiskt kan titta på på riktigt...hehe) Jag kanske har glömt några nu men de jag kom fram till var:

1.

Mikael Persbrandt

2.

Jakob Eklund

3.

Mikael Tornving


Det är nog någonting med mig och kändisar som spelar poliser i filmer. Persbrandt som Gunvald Larsson i Beck, Jakob Eklund som huvudrollen Johan Falk i just Johan Falk och Mikael Tornving som Johan Falks "överhuvud". Vilket sammanträffande! ;)

En liten emotionell tanke eller mer en känsla kom just upp:

"Jag saknar de där samtalen vi hade. Mest som kompisar tror jag det var. Som någon jag litade på, annars skulle jag aldrig ha pratat med honom. Jag fick prata av mig, han berättade saker för mig, vilket jag satte värde på. Han var alltid där för mig och jag vet inte om jag någonsin fick tillfälle att tacka honom för alla de stunder han ringde mig då jag bad honom, de stunder vi satt ner och bara pratade om allt mellan himmel och jord.

Det finns bara en till som har ställt upp för mig så mycket. Att ha någon som lyssnar och inte bara läser vad man säger är värdefullt. Han hade mycket som alltid var i rullning, det förstod jag och jag ville aldrig stjäla hans lediga tid eller få honom att ta med sig jobbet hem men han insisterade alltid på att han kunde ringa.

Även om man veta att det nog inte kommer vara så för alltid. Alla de gånger han försökte banka in i min skalle att jag inte var onormal och att det jag kände och tänkte bara var männskligt. Han är nog en av de klokaste männen jag någonsin stött på. Fact.

Ibland kan jag tänka tillbaka på våra samtal och höra hans skämt om att jag ska lösa världens alla problem med min litteratur och att han "just nu bandar vårat samtal och att det sänds live" det var så typiskt honom och det fick mig att känna mig trygg. 

Om jag fick chansen att säga Tack skulle det nog vara det enda som jag skulle kunna säga. Jag skulle vara för stum för att kunna beskriva vad det har betytt, det han han gjort för mig."

Kanske kommer han läsa detta, kanske inte men om han gör det, vet han vem han är. En fantastisk mentor som egentligen förtjänar mer än ett tack. Tänk om fler människor var lika godhjärtade som han. Det låter säkert som jag avgudar honom eller har känslor för honom men här är grejen: En vän som jag ser upp till. Och Nej, han är inte död. Jag träffar honom inte mer eftersom han var min lärare och jag har slutat på skolan.

Snälla, stryp mig långsamt! (Givetvis är det bara en fras för att kunna börja detta inlägget lite lagom dramatiskt, lägg ingen större vikt i det.)

Bilderna jag har tagit de senaste dagarna saknar eld. Alltså jag menar, de saknar den där lilla touchen som gör att jag känner "Yes! Där satt den!" och sådant avskyr jag. Det kliar i fingrarna över att fota och sådär men det blir inget vidare. Irriterande.

Jag får nog börja på någon ny novell eller något, till dess att Det Där fotot sitter som en smäck.

Bland annat är det denna bilden jag är frustrerad över, och som för övrigt har fått mig att inse att vyer inte är min grej. Haha!