Tomhet
En man... Som jag knappt kände men som ändå kändes som en vän. Som alltid hade ett leende på läpparna när man såg honom, alltid hälsade och var trevlig.
Han är borta nu helt plötsligt.
Jag kan inte fatta det.
Finns bara minnerna kvar.
Jag kan inte fatta det.
Finns bara minnerna kvar.
Det kom som en chock. Hjärtat föll ner i magen och bildade en hård klump och jag blev alldeles tom. Bara några timmar innan jag fick beskedet hade jag tittat mot hans hus och tänkt. "Han kanske är sjuk idag, får hoppas att han kryar på sig". Då var han redan borta.
Han har alltid funnits där, genom hela min uppväxt. Lite halvt osynlig men ändå en trygghet. Nu känns det plötsligt väldigt tomt när man ser ditåt även om det inte syns utanpå. Det var inte hans tid är, det känns så fel. Jag kan inte fatta det.
Han har alltid funnits där, genom hela min uppväxt. Lite halvt osynlig men ändå en trygghet. Nu känns det plötsligt väldigt tomt när man ser ditåt även om det inte syns utanpå. Det var inte hans tid är, det känns så fel. Jag kan inte fatta det.
Vila i Frid kära du.
Putta iväg en kommentar
Postat av: anonym
vem skrev du om?
Trackback