Alltså. Jösses... Jag tänkte på detta bara i eftermiddags, detta som jag kommer ta upp nu.

I alla fall Jag har en hel scen uppbyggt i mig själv när jag möter den jag gillar/har fastnat för/kalla det vad du vill. Jag har den där upphöjda scenen så jag känner mig så sjukt blottad. "Fan han kan se alla mina fel och brister som inte ens jag kan se själv", jag har den där ridån som avskärmar mig från att visa vad jag faktiskt känner för när jag möter honom existerar två sidor av mig..:

Det osynliga:
Fan, fan, fan, fan där är han, vad ska jag göra?! Jag går vidare, lungt, sansat, coolt... Nej... normalt. Titta ner i marken... Inte glo. Men då kan han ju tro att jag hatar honom? Men om jag tittar märker han ju kanske något, vill jag att han ska ana något? Ska jag vänta till han säger hej? Ska jag säga hej först? ÅÅÅHHHHHH VAD VACKER HAN ÄR!
(Detta är samtidigt som knäna börjar bli svaga och jag brjar nämna mig personen i fråga.)

Mitt yttre:
Damdadidamdamdam...
-Hej, hej! =)

Mitt osynliga:
Skulle jag bara sagt "hej" och inte "Hej, hej"? Log jag? Shit, han sa hej!

Mitt yttre:
(fortsätter som om ingenting har hänt)

...

DAGENS I-LANDSPROBLEM