Jag har faktiskt en egen lite bubbla som jag så ofta går in i. När jag vill fly går jag in i den. När jag har tråkigt, när jag är lycklig, rädd - You name it.

Jag är allt för ofta inne i min trevliga bubbla och det kan få mig att verka ignorant eller ointresserad men det är det sista jag är för det mesta. Jag vill inte ignorera, jag ser men det är svårt att nå ut från bubblan när den väl är där. Det är lättare att spräcka den utifrån, tro mig.

Den bubblan kan faktiskt spräckas och det gör den väldigt ofta, om någon skulle prata med mig. Jag blir aldrig sur för det, eller besvärad - Den är så lätt att bygga upp igen om jag behöver det. Så språck den gärna om ni vill något eller bara vill prata.

Min kusin påpekar alltid detta och hon och min tvillingsyster säger ofta att det skulle vara trevligt att få se den någon gång. Här är den.

Jag gillar min bubbla men jag gillar andra människor mer. Jag har inte haft den så länge så jag vet bara inte riktigt hur jag hanterar den från att komma tillbaka. Det är något som jag håller på att lära mig.

 

Jag jobbar alltid i uppförsbacke känns det som. Men det är klart... Hur ska jag annars nå toppen, har man bara nedförsbecke lär man ju aldrig nå upp. Eller?

Jag har nog ställt till det rejält skulle jag tro.
Tro?
Jag hatar att tro.
Jag vill veta

Tärningen är kastad... men någon gång ska den sluta rulla
Allt beror bara på hur bra spinn man får på det hela

För övrigt vill jag bara säga att Naturkunskap B är så löjligt. Jag säger som Simba "Jag skrattar faran mitt i ansiktet ha ha ha ha" Sen blir jag rädd, precis som Simba, för det faktum att ingenting vill sjunka in till mina hjärnceller.

Jag är så lycklig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Har ni någon gång varit i sittsen då man så gärna vill att någon ska kolla på någonting på TV men den är för slö för att hinna fram eller liknande och så är det man vill visa borta? Det har hänt mig så många gånger och varje gång blir jag lika irriterad eller matt.
...och ja, jag har målat bilderna själv, lite snabbt i Paint :) Fint va?

Viljan är grunden till allt
Vill man rida på en kamel i Egypten så kommer man antagligen göra det någon gång i livet.
Om man vill det tillräckligt mycket.
Vill man få ordning på sitt liv och sätta sig själv före 'allt' annat så gör man det.
Med tillräckligt mycket vilja.

Allt kräver vilja från ens egen sida och ork till att ta tag i det.
Har man inte det
kommer man inte långt.
Det är Du eller Ingen som kan göra det i första hand.
Punkt --> . <--

Jag tröttnar aldrig på att tänka och konstatera att jag har hittat världens mest underbara vänner, men jag skulle vilja nämna särskillt en av dem. Även fast vi har våra smågnabb och båda kan ha ett jobbigt och humör som ett åskväder men vare sig det eller inte så älskar jag min underbara vän Magda a.k.a. Buggie.
Hon förstår mig

Underskattade saker jag verkligen vill understryka är just nu två saker:

Makaroner och falukorv
Varför är det så underskattat? Det går alltid ner, det går fort att laga och billigt. Kan det bli bättre? Plus att det är mycket, mycket godare än vad man tänker på!

Min andra sak är:
Cornelis Vreeswijk
Han är också så sjukt underskattad. Folk tycker det är lamt, tråkig eller liknande med hans musik. Du undrar jag alltid om de verkligen har lyssnat igenom alla hans 100-tal låtar? Man hittar alltid något man tycker är bra eller mindre bra. Underskatta inte denne man!

Nu har jag fotat mina fyra element till min naturfotokurs. Uppgiften säger sig själv, fota de fyra elementen: Jord, Luft, Eld och Vatten. För högre betyg var man tvungen ett han ett tema i sina bilder. Jag gjorde det ganska lätt för mig måste jag erkänna.

Resultatet för mitt rum där projektet utfördes: Stökigt
Lägger dock inte upp bilderna här idag då jag först ska se vad min lärare säger.

Medan min bror lyssnar på dansbandsmusik med sina kompisar gick det nyss upp ett ljus för mig. Det är ingen rolig historia, tvärtom men jag tror jag har förstått hur han visste.

Jag drar snabbt över ärmen på tröjan över den blodiga såret
och tror att allt är lugnt. Jag väntar ett tag och eleverna kommer efter en
stund tillbaka, även den som gick åt mitt håll. Alla samlas i klassrummet
igen. Bara någon halv minut efter störtar en manlig lärare. När han ser
mig stannar han tvärt och går fram till mig samtidigt som han försöker
verka en aning oberörd.

- Hörredu, hur är det egentligen? Han låter väldigt oroad och nästan rädd.
Jag blir själv rädd för jag hör på honom att han vet. Han vet vad jag
har gjort.

- Bra, säger jag och försöker verka förvånad av att han ställer
frågan. Han drar medlidsamt på munnen och försvinner bort mot lärarsvängen.
Trodde jag.

Snart hör jag springande steg och jag nästan vet att de är på väg mot och
till mig. En okänd kvinna dyker snabbt upp runt hörnet och jag tittar frågande
på henne. Hon verkar stressad. När hon ser mig kastar hon sig ner på knä och
sätter sig framför mig. Den manliga läraren kommer efter och ställer sig bredvid
mig. Jag är inlåst mellan två människokroppar och två väggar. Fan. De vet.

Snart börjar en massa frågor och det kommer fram att den stressade kvinnan
är en av de två skolsköterskorna på skolan, dock inte min så den manliga läraren
ilar snabbt iväg ännu en gång och kommer efter en liten stund tillbaka med ännu
en kvinna. Jag ryser vid synen av henne. Henne känner jag. Usch. Nu är jag inlåst
av två väggar och tre människokroppar.

Alla insisterar på att jag ska följa med kvinnan som kom sist till plats. Givetvis gör
jag motstånd men de båda kvinnorna drar upp mig och för bort mig som en fånge. En
på var sida om mig, med ett fast grepp om varsin arm. Helvete.

Jag slänger en blick bakom mig och där står mannen kvar med ännu mer oroad
blick i sina ögon och ett omskakat ansiktsuttryck.

Vad jag vill berätta är att; Jag har aldrig fattat hur kan kunde veta. Men nu gick det upp för mig. Eleven.

Tidigare var jag förbannad över att han hämtade skolsköterskorna, jag var förbanad över att han kom på mig och varje dag efteråt mötte jag hans blick. Den var osäker, vilket jag förstod men vad han fick tillbaka var en svart blick. Fylld med hat. Varför vet jag inte, han brydde sig ju så mycket, men kände sig säkert så maktlös i min passivitet. Eleven var ju den som jag i själva verket skulle givit de där blickarna, men jag fattade ju inte. Han var där och han hämtade kvinnorna.

Jag jag skäms inte för att säga att jag har känt så fel. Ingen skulle haft det hatet. Hur kan man hata någon för att den bryr sig?

Nu är jag lite smått lycklig igen.
Jag älskar känslan
Det pirrar

Imorgon är det jag som med väntasfulla steg går in i den här byggnaden igen efter ett långt, kallt lov! Jag har saknat det. Jag har saknat Buggie och hela gänget, alla fina människor där. :*

Sedan 2011 drog igång har jag mött ett X antal personer som uttryckt sig som rubriken ovan. På ett eller annat sätt. Vilket får mig att känna mig ganska ensam om att ha haft ett fruktansvärt mycket bättre år än tidigare.

Jag har blivit enormt mycket starkare, gladare, mer entusiastisk till saker och ting, social och jag har lärt mig hantera mig själv, jobba med mig själv och min självkänsla har höjts enormt mycket. Så har det inte varit på i alla fall fem år, men nu har jag äntligen fått grepp om mig och mitt liv och det är bara under år 2010. Jag är stolt.

Vad gör man med saknad? Vad gör man med känslan av att det svider inom en, på ett ställe nära hjärtat.

Jag gillar vanligtvis att sakna någon, bara det inte är för länge. Jag älskar den pirrande känslan av när man tänker på någon man gillar eller älskar men när den känslan får sitta i allt för länge kvävs man.

Jag har blivit kvävd. Jag saknar Magda, min mest fantastiska vän jag har. Och tro det eller ej så saknar jag min ena mentor(Hejsvejs, om du läser detta, hehe), den jag pratar mest med om livet.

Två stora saker jag saknar nu på lovet, suck.

Magda, jag saknar dig!