Ja, jag vet att det har varit fyllt med lite för mycket kärlek(om det kan nu bli för mycket av det?:'D) här men tro det eller ej, det är sådan jag är, fast att jag inte alltid visar det. Jag är galet kärleksfull, omtänksam och hela den biten. Det kanske inte är det första man tänker på när man ser mig, då är det lite mer... "Holy, monkey, vad var det där..?"

Nejmen, nu vet ni det också!

Har ni hör den där nya låter de nöter på radion? Call me maby med Carly Rae Jepsen.


Jag skulle faktiskt vilja göra så ibland. Bara gå fram till människan och "Hej, det här kan låta galet men här har du mitt nummer, du kan väl höra av dig om du vill" bara för att få faker och ting ur luften.

Jag kan inte säga att jag är kär, men jag är galet intresserad och hela den där biten OCH, som jag skrev i förra inlägget, så grymt blyg när det väl gäller. Jag kan bara ta ett senario som med all säkerhet skulle uppstå då någon jag är intresserad av började prata med mig. Låt oss för enkelhetens skull ta det klassiska svenska..:

Han: Fint väder det är idag.
Jag: Ja, verkligen.
Han: Men det blåser väldigt mycket.
Jag: Ja, det gör ju det
Han: Men det är härligt med värmen så man äntligen kan komma ut och få lite frisk luft.
Jag: Javisst är det...

Min fråga till er vetare är varför jag blir så galet blyg? Borde man inte känna sig tryg med just denne? Borde man inte kunna komma på något bättre att säga än bara Ja eller Nej? Kom nu inte det det där tjaffset om att "då kanske han inte är den rätte".

Fast samtidigt... Vad finns det egentligen att spinna vidare på om det svenska vädret? Det kanske är normalt? Jag kanske bara övergeneraliserar? Skulle någon stackare däremot börja disskutera foto med mig skulle han eller hon få mig som sällskap de närmaste två timmarna...

Nu är jag aggressiv så ni vet.
Jag blir så äckligt trött på alla haters, alla fördomar, alla förhastade slutsatser och Fan och hans moster. Varför vill man göra ett personangrepp mot någon? Varför vill man trycka ner folk? Är det för att få uppmärksamhet och göra sig själv större och bättre? Om så är fallet kan jag berätta för världen att det är inte vad man uppnår.

Jag följer några humorbloggar och humorvloggare och ser dagligen hur folk försöker styra dem genom att be dem göra det ena eller det andra för att det då "skulle bli roligare". Vafan är det så jävla sätt? Rent utsagt. Följer man inte någon för att man gillar det den gör? Det är i alla fall vad jag gör. De som jag inte tycker gör bra saker ger jag blanka tjyven i. Jag hoppas att det inte finns någon av er som följer mig som gör det för att försöker hitta fel eller negativa saker i mina bilder. Däremot är konstruktiv kritik alltid välkommet.

När jag tänker på detta fenomenet som hela tiden finns där ute på nätet i fruktansvärt stora mängder bygger jag upp en mur. En mur med tegelsten, vallgrav och taggtråd och hela köret. Här ska inte idioter få komma in. Därefter drar jag på min nuvarande älsklingslåt på hög volym.

Det skär i hjärtat när världen inte förstår ironi eller att vissa spyr ut saker utan att tänka sig för eller när folk försöker göra sig stora på andras pykiska eller fysiska bekostnad.

Alltså visst. Den där röda lilla fyrkanten kanske är trevligt för att det är något som hänt, någon kanske har skrivit till dig i din logg, kommenterat/gillat din status, ditt foto, ditt videoklipp, din länk eller vad det nu kan vara!

Jag, däremot hatar den verkligen. Inte för det faktum att det hänt något och något har gett mig respons på någonting, det är ju lite småroligt ändå. Bara den grejen av att den är där. Jag avskyr den men vet inte varför. Den får inte vara där. Snacka om att ha personlighetskluvning.

Okej. Björn Ranelid, denna omtalade man. De som inte visste vem han var för en månad sedan vet definitivt vem han är nu. En "solbränd" man som lite av rappar om mannens säd. Detta gör han i Melodifestivalen med låten Mirakel, tillsammans med Sara Li.

Jag, personligen gillar låten och har gjort det från första början, sedan kan jag känna att denne man kanske inte är den mest ultimata att genomföra det men tycker samtidigt det är coolt av honom att göra det med tanke på alla dessa kommentarer han har fått.

De allra flesta kommentarerna har varit på Twitter, en relativt känd kommunikation nu. Både kändisar och privatpersoner har uttryckt sig om Björn Ranelidss utseende, hans kanske så icke befinnande inlevelse, hans hållning o.s.v. Visst, detta var roligt i början, de två första kommentarerna man läste från var och en men det slutade aldrig. Personer jag följde slutade aldrig, tre kommentarer blev till sju som blev till tio, det fanns en enorm kreativitet. Humor kan faktiskt bli uttjatad. För det var vad detta var enligt dem själva. Humor. 

Ranelid hotade för lite sedan med att inte ställa upp i finalen men drog sedan tillbaka detta. Vilket jag tycker var coolt gjort av honom. Nu kommer personer, som verkligen hånat honom öppet med bortförklaringar "Kan han inte kan ta ett skämt?" och jag undrar då var de menar med det där "ett"? Det var tiotusentals "skämt" varav en hel del, i mina ögon liknade trakasserier.

Humor kan bli utslitet, hela humorhistorien om Ranelids medverkan i Melodifestivalen 2012 blev för mig snabbt utnött. Vi lever i Landet Lagom, vi kanske borde fundera lite på det? Vad är egentligen gränsen? 

SOFIE GUSTAFSSON

Har tyvärr inget photoshop så jag är inte så peppad på att lägga ut bilder just nu, I'm so sorry.

Ber så hemska mycket om ursäkt, till er som faktiskt förljer den här lilla nätta bloggen, om kass uppdatering och grejer. Jag har haft en del trouble med mig själv - ingenting att oroa sig för men nu börjar jag komma tillbaka.

Vet ni vad? En kompis till mig har satt ett litet frö i min hjärna. Jag bor i en inte allt för stor by och här om dagen så föreslog Julia, som hon heter att jag skulle ju faktiskt kunna sätta ihop en almanacka med bilder över vår lilla by och sedan, eventuellt sälja den. Det skulle vara ganska coolt, eller åtminståne ha det som ett litet projekt och sedan får vi se hur det går med att den ev. skulle bli såld. Jag fick sådana visioner när hon föreslog detta! :D

Kärleken, visst är den jobbig? Det (nästan) eviga letandet om den rätte.

När man håller på med det där letandet så tar det tid, man måste lirka, fundera, ge, ta, förstå och sattsa. Ibland förlorar man. Man måste fatta vad den där andra parten menar med allt han/hon gör, man måste ge en bra respons för man vill ju inte göra bort sig framför den man gillar, eller hur?

Man blir förälskad hit och förälskad dit och snart vet man varken ut eller in, "vad är kärlek?" har jag ofta frågat mig själv. "Vet jag verkligen vad kärlek är?" ibland har jag tvivlat men sen så kommer jag till de stunderna då jag möter (låt oss säga "han" denna gången) han jag ser mer än andra och jag märker hur lycklig jag blir, hur jag inte kan sluta le när han är där, hur jag hela tiden tänker på honom. Hur jag, samtidigt som jag är så fruktansvärt bekväm i stunden, är så obekväm med att han alltid ler tillbaka, vad betyder det? Vad betyder alla hans ord? Vad, vad, vad? Jag är så kär så jag kan spricka men på samma gång rädd för vad han känner.

Men jag vågar inte ta upp det.

Sedan ska man lyssna på kompisen och nära och kära ifall han håller måttet, är han snäll, är han okej? Annars går det ju inte ihop sig om ens kompisar inte gillar honom. Eller? Visst hör man så ofta att "Jag bryr mig inte om vad de andra tycker..." Men hur många håller egentligen fast vid det och skiter i allas kommentarer och tankar?


När man väl hittat den rätte och bundit sig är det fortfarande jobbigt ibland, alla faser man går igenom, alla dåliga sidor som man ser och det eviga kämpandet med att intala sig själv att "Jag älskar faktiskt honom/henne, mer än allt annat på jorden, han/hon är mitt allt!" så finns det ofta ett "men".

Ett fruktansvärt jobbigt men ack så underbart fenomen. Kärleken.

Det är helt okej att drömma om någon. Drömma och fantisera om någo.
Till en rödflammig himmel. 
Jag vill ha dig här. Kom hit.

En liten emotionell tanke eller mer en känsla kom just upp:

"Jag saknar de där samtalen vi hade. Mest som kompisar tror jag det var. Som någon jag litade på, annars skulle jag aldrig ha pratat med honom. Jag fick prata av mig, han berättade saker för mig, vilket jag satte värde på. Han var alltid där för mig och jag vet inte om jag någonsin fick tillfälle att tacka honom för alla de stunder han ringde mig då jag bad honom, de stunder vi satt ner och bara pratade om allt mellan himmel och jord.

Det finns bara en till som har ställt upp för mig så mycket. Att ha någon som lyssnar och inte bara läser vad man säger är värdefullt. Han hade mycket som alltid var i rullning, det förstod jag och jag ville aldrig stjäla hans lediga tid eller få honom att ta med sig jobbet hem men han insisterade alltid på att han kunde ringa.

Även om man veta att det nog inte kommer vara så för alltid. Alla de gånger han försökte banka in i min skalle att jag inte var onormal och att det jag kände och tänkte bara var männskligt. Han är nog en av de klokaste männen jag någonsin stött på. Fact.

Ibland kan jag tänka tillbaka på våra samtal och höra hans skämt om att jag ska lösa världens alla problem med min litteratur och att han "just nu bandar vårat samtal och att det sänds live" det var så typiskt honom och det fick mig att känna mig trygg. 

Om jag fick chansen att säga Tack skulle det nog vara det enda som jag skulle kunna säga. Jag skulle vara för stum för att kunna beskriva vad det har betytt, det han han gjort för mig."

Kanske kommer han läsa detta, kanske inte men om han gör det, vet han vem han är. En fantastisk mentor som egentligen förtjänar mer än ett tack. Tänk om fler människor var lika godhjärtade som han. Det låter säkert som jag avgudar honom eller har känslor för honom men här är grejen: En vän som jag ser upp till. Och Nej, han är inte död. Jag träffar honom inte mer eftersom han var min lärare och jag har slutat på skolan.

Snälla, stryp mig långsamt! (Givetvis är det bara en fras för att kunna börja detta inlägget lite lagom dramatiskt, lägg ingen större vikt i det.)

Bilderna jag har tagit de senaste dagarna saknar eld. Alltså jag menar, de saknar den där lilla touchen som gör att jag känner "Yes! Där satt den!" och sådant avskyr jag. Det kliar i fingrarna över att fota och sådär men det blir inget vidare. Irriterande.

Jag får nog börja på någon ny novell eller något, till dess att Det Där fotot sitter som en smäck.

Bland annat är det denna bilden jag är frustrerad över, och som för övrigt har fått mig att inse att vyer inte är min grej. Haha!

Det här med att byta blogglänkar... D.v.s. Jag skriver något sött och gulligt om "denhär bloggen/tjejen" för att "Hon har en så fin och bra blogg som ni bara mååsste kolla in".

Jag vet inte vad ni tycker men personligen hatar jag de förfrågningarna. Jag länkar bara folk och bloggar som jag finner intresse in, som jag själv vill tipsa om eller liknande. Inte några kassa eller halvbra bloggar om mode, resor eller där skribenten inte ens förstår sig på den svenska grammatiken, eller särskrivning. Nej tack jag vet jag Nevnarien, Johanna Fåglund eller Simone där har ni kvalitet enligt mig. :)

Jag orkar varken fota eller skriva här om dagarna nu för tiden.
I fem veckor har jag haft min APU i en skola, en bit ifrån där jag bor. Det har varit fem fantastiska veckor, tro det eller ej. Jag har haft skitkul och det har varit fantastiskt lärorikt. Jag har känt mig engagerad, accepterad, motiverad och ganska stark. Det känns enormt tråkigt att det är sista veckan nästa vecka. Sjätte och sista veckan på skolan och jag måste, som APU-elev ta farväl av skolan. (Buhu... :() I'm going to miss it... And everyone there.

(Lite random bild)

(INGET rasistiskt är menat i bilden, just so you know.)

Jag sittter ibland vid datorn och inser saker, saker jag nästan hade glömt...

När jag gick i första klass på gymnasiet hade jag ständiga fighter med mitt inre och mina tankar och jag nådde aldrig upp till de mål jag hade i ämnerna vilket gorde att jag kände mig ännu mer världelös än innan. Det gjorde att jag snabbt började skolka och hitta ursäkter för att inte gå på lektionerna. Klasskompisarna trodde ju på det i början men lärarna såg mer än vad jag trodde.

När det var dags för kursernas halvtidssnack var det en lärare som sa till mig: "Vi är ju här för att hjälpa dig och jag vill att du ska utnyttja det, det är bara att komma förbi mitt arbetsrum om det är något"

Jag trodde ju givetvis att det var hennes kurs hon pratade om så jag gick aldrig dit... Jag blev bara upprörd för att jag trodde att hon menade att jag var dålig!

Nu, när jag bläddrar tillbaka i minnet och ser hennes blick och kroppsspråk, hör hennes röst, inser jag att det var min psykiska, och fysiska hälsa hon syftade på. Jag försvann gång på gång från lektioner, jag drog mig från att umgås med klassen och jag hade vissa tiden massvis med sår på armen som jag ibland förgäves försökte dölja eller bevisligen kliade på. 

Klart man blir orolig, det skulle jag själv blivit om jag var hon!

Man kan så lätt missförstå saker och ting och sedan, flera år senare går det upp ett ljus för en att, "det den sa, var menat helt tvärt om!" Jag frågar mig: "Är det försent att ta åt sig och känna sig beskyddad även fast man lämnat platsen och personen bakom sig?"