Ser du mig där borta i hörnet av korridoren? Det är jag som nu reser mig upp och går nerför trapporna. Kom igen! Vi kollar vart jag är på väg. Jag vet redan vart jag ska, jag har ju redan gjort det en gång innan. Nu ser jag ju bara tillbaka på händelsen och du får följa med.

Jag är ute ur byggnaden och jag går ovanligt snabbt, vet du varför?  Nej det är klart att du inte kan veta. Jag blir jagad, förföljd av personen som för en liten period var människan i mitt liv. Det är fortfarande morgon, halv nio kanske.

Människan i mitt liv följer efter och ökar även hon farten när jag gör det. Men säger inget, tystnaden får följa med ända tills jag börjar springa. Tystnaden avviker från vägen och kvinnan stannar och ropar mitt namn. Som ett eko i mina öron hör jag det men jag försöker att inte bry mig även om det gör ont att ignorera.

Ska vi följa efter mig eller ska vi stanna kvar hos kvinnan? Jag är redan borta så vi stannar här, hos människan i mitt liv.

Hon drar sakta handen genom sitt kolsvarta hår. Ser du hennes min? Alldeles förtvivlad, hon ville ju bara hjälpa. Prata en liten stund och checka läget med mig. Men jag flydde från det ofarliga.

Nu slår hon sig andlöst ner på bänken en bit bort därifrån hon stannade, lägger ansiktet i händerna och andas tungt. Hon funderar säkert på varför jag gjorde det också.

Hon ser så… förstörd ut. Vad har jag gjort?! Fan!

Vi spolar tillbaka… Så jag i nutid kan ställa allt till rätta… Så nu går jag in här, du får fortsätta att kolla.

Med svetten i nacken som uppstod vid den enorma choken stannar jag plötsligt. Vart är jag på väg? Varför springer jag från den person jag nästan älskat? Varför är jag så rädd? Jag inser plötsligt att det är lika bra att gå tillbaka till henne och få det där samtalet. Jag vänder om.

Där sitter hon, fortfarande helt förstörd. ”Vad har jag gjort?” tänker jag ännu en gång. Utan ett ord går jag fram och sätter mig bredvid henne och stirrar åt ett helt annat håll.

- Varför sprang du? Frågar kvinnan uttryckslöst.
- Jag vet inte, svarar jag. Jag var väl rädd för vad som skulle hända. Lite rädd för dig också kanske.
- Rädd för mig? Utbrister kvinnan förvånat samtidigt som hon vänder hela kroppen mot mig. Du behöver inte vara rädd för mig, jag vill bara ditt bästa. Nu hade jag tagit mord till mig för att fråga dig hur det var när du sen sprang iväg. Du förstår väl att det var ett riktigt hårt slag i magen för mig?
- Jo…
- Snälla gör inte om det.
- Nej jag lovar.

Så, färdigt! Okej, jag medger att det inte var världens bästa räddning genom tiderna, men ganska bra i alla fall tycker i alla fall jag, eller vad tycker du?

Så nu kan vi gå tillbaka in, det var lite kyligt här ute.

Förstod du vad jag menade med berättelsen? Att man ibland gör saker innan man hinner tänka hur det kan påverka andra. Om jag inte skulle sett tillbaka på detta och kunnat spola tillbaka och ändrat skulle förmodligen denne person aldrig mer våga fråga hur jag mår. Så tänk dig för när du vill göra någonting, är det verkligen det bästa att göra?