För sent för Herr Silver
En väldigt kort novell som jag skrev för ett tag sedan. Lite inspirerad av Stid Dagermans novell "Att döda ett barn". Min novell har fått namnet "Herr Silver"
Den gamle mannen vattnar redan gräset trots att solen står högt på himlen. Han ska snart dö och därför vattnar han gräset redan nu. En snabb men plågsam död vilar bara några minuter bort och mannen i det vita håret, orangefärgade tröjan med korta ärmar och de korta byxorna Kommer snart känna hugget i bröstet men det finns ingen i närheten som kan se honom. Alla grannarna är på jobbet, ovetandes om vad som händer några meter ifrån sina hushåll och marker. För dem är detta än så länge en helt vanlig dag.
Där står han nu, förvirrad om att vattna gräset mitt på en solig onsdag. Det har han aldrig gjort förut för han vet att det inte ska göras förrän solen är straxt vid horisonten. Silverbusken får även han dricka från det svala vattnet. Herr Silver. Det var så han alltid talade till busken där den stod med sina små gula blommor.
Nu, nu är det bara några få sekunder svar till dess att mannens gamla hand höjs mot bröstet och han släpper taget om vattenslangen för att så snabbt som kroppen tillåter ta sig bort till den vita solstolen för att slå sig ner och försöka lägga sig ner och vila en stund. Ingen kommer se vad som händer på den lilla trädgården. Alla är i skolan och på jobbet, fullt upptagna med vad de håller på med.
Nu har allt redan hänt. Medan jag har pratat nu har det redan skett. Mannen sitter nu andfådd i den låga stolen och håller sig för bröstet. Ögonen vilar ner i marken och i hjärnan står aktiviteten still för några sekunder. Mannen styrs av det förnuft som kan tränga sig igenom förvirring och det svidande i bröstet. Korta tunga andetag är allt som hörs komma från kroppen. Han ska bara ligga ner ett tag och vila för att sedan återvända till att vattna sitt gröna gräs och sin Silverbuske. För att kunna lägga sig ner måste en av de gamla händerna ta stöd mot stolen så att det inte händer så plötsligt. Han ska bara lägga sig ner ett tag och vila. Sedan kommer alltid bli bra för honom. Tror han.
Den trötte mannens huvud vilar nu mot solstolens ryggstöd. Hela kroppen vilar och försöker samla ny kraft till att åter resa sig upp och fortsätta med att vattna trädgårdens älskade blommor. Men det kommer inte hända. Om bara ett litet tag kommer en av hans grannars tonårsdotter hem från skolan och hon kommer som vanligt hälsa glatt på honom där han ligger utan att få ett gensvar.
Där har vi nu flickan. Stolt, rakryggad och glad gåendes från bussen upp mot dörren till sitt hus. Innan hon går upp mot för trappan hälsar hon glatt på sin granne som ligger och vilar. Han svarar inte. Han lyfter inte ens hurtigt på handen som han ibland gör. Flickans leende avtar snabbt och hon tänker att om han är sur ska han inte låta det gå ut över henne. Hon sätter nyckeln i låset.
Porlandet bakom henne får henne att reagera lite. Hennes granne har ju ingen fontän. Trots det vrider hon om nyckeln och öppnar dörren på glänt samtidigt som hon sneglar över axeln. Vattenslangen ligger fortfarande på gräset och bildar en stor vattenpöl.
Det är redan försent att rädda mannen som ligger i den vita solstolen. Flickan och herr Silver tittar på honom. Han andas inte mer.
Vilken dag som helst kan en helt vanlig, helt lycklig och positiv dag övergå till en mardröm. När flickan insåg vad som hade hänt med Herr Karlsson hälldes ett stort spann med iskallt vatten över henne och hennes egen andning drunknade för ett kort tag i chock. Bara en liten stund efteråt står en ambulans och två personbilar framför mannens uppfart och ett gällt skrik hörs över kvarteret. En kvinna sitter bredvid solstolen och ser på när mannen förs iväg av två män.
När som helst kan livet vända för att ett liv tagits från jorden och vi inser plötsligt hur mycket vi saknar personen. När som helst, hur som helst och var som helst. Vi skulle göra allt för att få ha personen kvar i vår närhet.
Men då är det försent.
Den gamle mannen vattnar redan gräset trots att solen står högt på himlen. Han ska snart dö och därför vattnar han gräset redan nu. En snabb men plågsam död vilar bara några minuter bort och mannen i det vita håret, orangefärgade tröjan med korta ärmar och de korta byxorna Kommer snart känna hugget i bröstet men det finns ingen i närheten som kan se honom. Alla grannarna är på jobbet, ovetandes om vad som händer några meter ifrån sina hushåll och marker. För dem är detta än så länge en helt vanlig dag.
Där står han nu, förvirrad om att vattna gräset mitt på en solig onsdag. Det har han aldrig gjort förut för han vet att det inte ska göras förrän solen är straxt vid horisonten. Silverbusken får även han dricka från det svala vattnet. Herr Silver. Det var så han alltid talade till busken där den stod med sina små gula blommor.
Nu, nu är det bara några få sekunder svar till dess att mannens gamla hand höjs mot bröstet och han släpper taget om vattenslangen för att så snabbt som kroppen tillåter ta sig bort till den vita solstolen för att slå sig ner och försöka lägga sig ner och vila en stund. Ingen kommer se vad som händer på den lilla trädgården. Alla är i skolan och på jobbet, fullt upptagna med vad de håller på med.
Nu har allt redan hänt. Medan jag har pratat nu har det redan skett. Mannen sitter nu andfådd i den låga stolen och håller sig för bröstet. Ögonen vilar ner i marken och i hjärnan står aktiviteten still för några sekunder. Mannen styrs av det förnuft som kan tränga sig igenom förvirring och det svidande i bröstet. Korta tunga andetag är allt som hörs komma från kroppen. Han ska bara ligga ner ett tag och vila för att sedan återvända till att vattna sitt gröna gräs och sin Silverbuske. För att kunna lägga sig ner måste en av de gamla händerna ta stöd mot stolen så att det inte händer så plötsligt. Han ska bara lägga sig ner ett tag och vila. Sedan kommer alltid bli bra för honom. Tror han.
Den trötte mannens huvud vilar nu mot solstolens ryggstöd. Hela kroppen vilar och försöker samla ny kraft till att åter resa sig upp och fortsätta med att vattna trädgårdens älskade blommor. Men det kommer inte hända. Om bara ett litet tag kommer en av hans grannars tonårsdotter hem från skolan och hon kommer som vanligt hälsa glatt på honom där han ligger utan att få ett gensvar.
Där har vi nu flickan. Stolt, rakryggad och glad gåendes från bussen upp mot dörren till sitt hus. Innan hon går upp mot för trappan hälsar hon glatt på sin granne som ligger och vilar. Han svarar inte. Han lyfter inte ens hurtigt på handen som han ibland gör. Flickans leende avtar snabbt och hon tänker att om han är sur ska han inte låta det gå ut över henne. Hon sätter nyckeln i låset.
Porlandet bakom henne får henne att reagera lite. Hennes granne har ju ingen fontän. Trots det vrider hon om nyckeln och öppnar dörren på glänt samtidigt som hon sneglar över axeln. Vattenslangen ligger fortfarande på gräset och bildar en stor vattenpöl.
Det är redan försent att rädda mannen som ligger i den vita solstolen. Flickan och herr Silver tittar på honom.
Han andas inte mer.
Han andas inte mer.
Vilken dag som helst kan en helt vanlig, helt lycklig och positiv dag övergå till en mardröm. När flickan insåg vad som hade hänt med Herr Karlsson hälldes ett stort spann med iskallt vatten över henne och hennes egen andning drunknade för ett kort tag i chock. Bara en liten stund efteråt står en ambulans och två personbilar framför mannens uppfart och ett gällt skrik hörs över kvarteret. En kvinna sitter bredvid solstolen och ser på när mannen förs iväg av två män.
När som helst kan livet vända för att ett liv tagits från jorden och vi inser plötsligt hur mycket vi saknar personen. När som helst, hur som helst och var som helst. Vi skulle göra allt för att få ha personen kvar i vår närhet.
Men då är det försent.
Förändring
Ser du mig där borta i hörnet av korridoren? Det är jag som nu reser mig upp och går nerför trapporna. Kom igen! Vi kollar vart jag är på väg. Jag vet redan vart jag ska, jag har ju redan gjort det en gång innan. Nu ser jag ju bara tillbaka på händelsen och du får följa med.
Jag är ute ur byggnaden och jag går ovanligt snabbt, vet du varför? Nej det är klart att du inte kan veta. Jag blir jagad, förföljd av personen som för en liten period var människan i mitt liv. Det är fortfarande morgon, halv nio kanske.
Människan i mitt liv följer efter och ökar även hon farten när jag gör det. Men säger inget, tystnaden får följa med ända tills jag börjar springa. Tystnaden avviker från vägen och kvinnan stannar och ropar mitt namn. Som ett eko i mina öron hör jag det men jag försöker att inte bry mig även om det gör ont att ignorera.
Ska vi följa efter mig eller ska vi stanna kvar hos kvinnan? Jag är redan borta så vi stannar här, hos människan i mitt liv.
Hon drar sakta handen genom sitt kolsvarta hår. Ser du hennes min? Alldeles förtvivlad, hon ville ju bara hjälpa. Prata en liten stund och checka läget med mig. Men jag flydde från det ofarliga.
Nu slår hon sig andlöst ner på bänken en bit bort därifrån hon stannade, lägger ansiktet i händerna och andas tungt. Hon funderar säkert på varför jag gjorde det också.
Hon ser så… förstörd ut. Vad har jag gjort?! Fan!
Vi spolar tillbaka… Så jag i nutid kan ställa allt till rätta… Så nu går jag in här, du får fortsätta att kolla.
Med svetten i nacken som uppstod vid den enorma choken stannar jag plötsligt. Vart är jag på väg? Varför springer jag från den person jag nästan älskat? Varför är jag så rädd? Jag inser plötsligt att det är lika bra att gå tillbaka till henne och få det där samtalet. Jag vänder om.
Där sitter hon, fortfarande helt förstörd. ”Vad har jag gjort?” tänker jag ännu en gång. Utan ett ord går jag fram och sätter mig bredvid henne och stirrar åt ett helt annat håll.
- Varför sprang du? Frågar kvinnan uttryckslöst.
- Jag vet inte, svarar jag. Jag var väl rädd för vad som skulle hända. Lite rädd för dig också kanske.
- Rädd för mig? Utbrister kvinnan förvånat samtidigt som hon vänder hela kroppen mot mig. Du behöver inte vara rädd för mig, jag vill bara ditt bästa. Nu hade jag tagit mord till mig för att fråga dig hur det var när du sen sprang iväg. Du förstår väl att det var ett riktigt hårt slag i magen för mig?
- Jo…
- Snälla gör inte om det.
- Nej jag lovar.
Så, färdigt! Okej, jag medger att det inte var världens bästa räddning genom tiderna, men ganska bra i alla fall tycker i alla fall jag, eller vad tycker du?
Så nu kan vi gå tillbaka in, det var lite kyligt här ute.
Förstod du vad jag menade med berättelsen? Att man ibland gör saker innan man hinner tänka hur det kan påverka andra. Om jag inte skulle sett tillbaka på detta och kunnat spola tillbaka och ändrat skulle förmodligen denne person aldrig mer våga fråga hur jag mår. Så tänk dig för när du vill göra någonting, är det verkligen det bästa att göra?
Jag är ute ur byggnaden och jag går ovanligt snabbt, vet du varför? Nej det är klart att du inte kan veta. Jag blir jagad, förföljd av personen som för en liten period var människan i mitt liv. Det är fortfarande morgon, halv nio kanske.
Människan i mitt liv följer efter och ökar även hon farten när jag gör det. Men säger inget, tystnaden får följa med ända tills jag börjar springa. Tystnaden avviker från vägen och kvinnan stannar och ropar mitt namn. Som ett eko i mina öron hör jag det men jag försöker att inte bry mig även om det gör ont att ignorera.
Ska vi följa efter mig eller ska vi stanna kvar hos kvinnan? Jag är redan borta så vi stannar här, hos människan i mitt liv.
Hon drar sakta handen genom sitt kolsvarta hår. Ser du hennes min? Alldeles förtvivlad, hon ville ju bara hjälpa. Prata en liten stund och checka läget med mig. Men jag flydde från det ofarliga.
Nu slår hon sig andlöst ner på bänken en bit bort därifrån hon stannade, lägger ansiktet i händerna och andas tungt. Hon funderar säkert på varför jag gjorde det också.
Hon ser så… förstörd ut. Vad har jag gjort?! Fan!
Vi spolar tillbaka… Så jag i nutid kan ställa allt till rätta… Så nu går jag in här, du får fortsätta att kolla.
Med svetten i nacken som uppstod vid den enorma choken stannar jag plötsligt. Vart är jag på väg? Varför springer jag från den person jag nästan älskat? Varför är jag så rädd? Jag inser plötsligt att det är lika bra att gå tillbaka till henne och få det där samtalet. Jag vänder om.
Där sitter hon, fortfarande helt förstörd. ”Vad har jag gjort?” tänker jag ännu en gång. Utan ett ord går jag fram och sätter mig bredvid henne och stirrar åt ett helt annat håll.
- Varför sprang du? Frågar kvinnan uttryckslöst.
- Jag vet inte, svarar jag. Jag var väl rädd för vad som skulle hända. Lite rädd för dig också kanske.
- Rädd för mig? Utbrister kvinnan förvånat samtidigt som hon vänder hela kroppen mot mig. Du behöver inte vara rädd för mig, jag vill bara ditt bästa. Nu hade jag tagit mord till mig för att fråga dig hur det var när du sen sprang iväg. Du förstår väl att det var ett riktigt hårt slag i magen för mig?
- Jo…
- Snälla gör inte om det.
- Nej jag lovar.
Så, färdigt! Okej, jag medger att det inte var världens bästa räddning genom tiderna, men ganska bra i alla fall tycker i alla fall jag, eller vad tycker du?
Så nu kan vi gå tillbaka in, det var lite kyligt här ute.
Förstod du vad jag menade med berättelsen? Att man ibland gör saker innan man hinner tänka hur det kan påverka andra. Om jag inte skulle sett tillbaka på detta och kunnat spola tillbaka och ändrat skulle förmodligen denne person aldrig mer våga fråga hur jag mår. Så tänk dig för när du vill göra någonting, är det verkligen det bästa att göra?
