Jag sittter ibland vid datorn och inser saker, saker jag nästan hade glömt...

När jag gick i första klass på gymnasiet hade jag ständiga fighter med mitt inre och mina tankar och jag nådde aldrig upp till de mål jag hade i ämnerna vilket gorde att jag kände mig ännu mer världelös än innan. Det gjorde att jag snabbt började skolka och hitta ursäkter för att inte gå på lektionerna. Klasskompisarna trodde ju på det i början men lärarna såg mer än vad jag trodde.

När det var dags för kursernas halvtidssnack var det en lärare som sa till mig: "Vi är ju här för att hjälpa dig och jag vill att du ska utnyttja det, det är bara att komma förbi mitt arbetsrum om det är något"

Jag trodde ju givetvis att det var hennes kurs hon pratade om så jag gick aldrig dit... Jag blev bara upprörd för att jag trodde att hon menade att jag var dålig!

Nu, när jag bläddrar tillbaka i minnet och ser hennes blick och kroppsspråk, hör hennes röst, inser jag att det var min psykiska, och fysiska hälsa hon syftade på. Jag försvann gång på gång från lektioner, jag drog mig från att umgås med klassen och jag hade vissa tiden massvis med sår på armen som jag ibland förgäves försökte dölja eller bevisligen kliade på. 

Klart man blir orolig, det skulle jag själv blivit om jag var hon!

Man kan så lätt missförstå saker och ting och sedan, flera år senare går det upp ett ljus för en att, "det den sa, var menat helt tvärt om!" Jag frågar mig: "Är det försent att ta åt sig och känna sig beskyddad även fast man lämnat platsen och personen bakom sig?"