En liten emotionell tanke eller mer en känsla kom just upp:

"Jag saknar de där samtalen vi hade. Mest som kompisar tror jag det var. Som någon jag litade på, annars skulle jag aldrig ha pratat med honom. Jag fick prata av mig, han berättade saker för mig, vilket jag satte värde på. Han var alltid där för mig och jag vet inte om jag någonsin fick tillfälle att tacka honom för alla de stunder han ringde mig då jag bad honom, de stunder vi satt ner och bara pratade om allt mellan himmel och jord.

Det finns bara en till som har ställt upp för mig så mycket. Att ha någon som lyssnar och inte bara läser vad man säger är värdefullt. Han hade mycket som alltid var i rullning, det förstod jag och jag ville aldrig stjäla hans lediga tid eller få honom att ta med sig jobbet hem men han insisterade alltid på att han kunde ringa.

Även om man veta att det nog inte kommer vara så för alltid. Alla de gånger han försökte banka in i min skalle att jag inte var onormal och att det jag kände och tänkte bara var männskligt. Han är nog en av de klokaste männen jag någonsin stött på. Fact.

Ibland kan jag tänka tillbaka på våra samtal och höra hans skämt om att jag ska lösa världens alla problem med min litteratur och att han "just nu bandar vårat samtal och att det sänds live" det var så typiskt honom och det fick mig att känna mig trygg. 

Om jag fick chansen att säga Tack skulle det nog vara det enda som jag skulle kunna säga. Jag skulle vara för stum för att kunna beskriva vad det har betytt, det han han gjort för mig."

Kanske kommer han läsa detta, kanske inte men om han gör det, vet han vem han är. En fantastisk mentor som egentligen förtjänar mer än ett tack. Tänk om fler människor var lika godhjärtade som han. Det låter säkert som jag avgudar honom eller har känslor för honom men här är grejen: En vän som jag ser upp till. Och Nej, han är inte död. Jag träffar honom inte mer eftersom han var min lärare och jag har slutat på skolan.