Underskattade saker jag verkligen vill understryka är just nu två saker:

Makaroner och falukorv
Varför är det så underskattat? Det går alltid ner, det går fort att laga och billigt. Kan det bli bättre? Plus att det är mycket, mycket godare än vad man tänker på!

Min andra sak är:
Cornelis Vreeswijk
Han är också så sjukt underskattad. Folk tycker det är lamt, tråkig eller liknande med hans musik. Du undrar jag alltid om de verkligen har lyssnat igenom alla hans 100-tal låtar? Man hittar alltid något man tycker är bra eller mindre bra. Underskatta inte denne man!

Fler bilder som jag ännu inte publicerat. Två stycken. En "vanlig" och en macro. :)

Har suttit med en hel del av mina bilder från i somras som jag ännu inte orkat eller kommit ihåg att redigera. Men nu är det gjort! Here's the result(Jag är fullt medveten att ett par av bilderna är lite suddiga):

Nu har jag fotat mina fyra element till min naturfotokurs. Uppgiften säger sig själv, fota de fyra elementen: Jord, Luft, Eld och Vatten. För högre betyg var man tvungen ett han ett tema i sina bilder. Jag gjorde det ganska lätt för mig måste jag erkänna.

Resultatet för mitt rum där projektet utfördes: Stökigt
Lägger dock inte upp bilderna här idag då jag först ska se vad min lärare säger.

Ännu en seger för Sveriges handbollslandslag och jag måste säga att jag är lite stöddig över att ha min kusin son, Mattias Gustafsson bland grabbarna, även fast jag aldrig träffat honom, hehe.

Ännu en bild i mouseover, jag har fastnat för det. Denna gången blir det en gammal bild i repris. Första bild; Ej redigerad. Andra bild; Redigerad så smått.

Håll muspekaren över bilden.

Satt och grejade lite med en bild igår för att testa Spot Healing Brush Tool som jag inte använt mig av allt för mycket. Kom underfunn med att det var ganska så kul redskap i Photoshop. För att se resultatet, håll bara muspekaren ovanför orginalbilden. :)

Volbeat, Volbeat, Volbeat, får man skänka en människa så mycket känslor och lycka för sin musik? Är det lagligt att vara så bra? Grrr!

 

Medan min bror lyssnar på dansbandsmusik med sina kompisar gick det nyss upp ett ljus för mig. Det är ingen rolig historia, tvärtom men jag tror jag har förstått hur han visste.

Jag drar snabbt över ärmen på tröjan över den blodiga såret
och tror att allt är lugnt. Jag väntar ett tag och eleverna kommer efter en
stund tillbaka, även den som gick åt mitt håll. Alla samlas i klassrummet
igen. Bara någon halv minut efter störtar en manlig lärare. När han ser
mig stannar han tvärt och går fram till mig samtidigt som han försöker
verka en aning oberörd.

- Hörredu, hur är det egentligen? Han låter väldigt oroad och nästan rädd.
Jag blir själv rädd för jag hör på honom att han vet. Han vet vad jag
har gjort.

- Bra, säger jag och försöker verka förvånad av att han ställer
frågan. Han drar medlidsamt på munnen och försvinner bort mot lärarsvängen.
Trodde jag.

Snart hör jag springande steg och jag nästan vet att de är på väg mot och
till mig. En okänd kvinna dyker snabbt upp runt hörnet och jag tittar frågande
på henne. Hon verkar stressad. När hon ser mig kastar hon sig ner på knä och
sätter sig framför mig. Den manliga läraren kommer efter och ställer sig bredvid
mig. Jag är inlåst mellan två människokroppar och två väggar. Fan. De vet.

Snart börjar en massa frågor och det kommer fram att den stressade kvinnan
är en av de två skolsköterskorna på skolan, dock inte min så den manliga läraren
ilar snabbt iväg ännu en gång och kommer efter en liten stund tillbaka med ännu
en kvinna. Jag ryser vid synen av henne. Henne känner jag. Usch. Nu är jag inlåst
av två väggar och tre människokroppar.

Alla insisterar på att jag ska följa med kvinnan som kom sist till plats. Givetvis gör
jag motstånd men de båda kvinnorna drar upp mig och för bort mig som en fånge. En
på var sida om mig, med ett fast grepp om varsin arm. Helvete.

Jag slänger en blick bakom mig och där står mannen kvar med ännu mer oroad
blick i sina ögon och ett omskakat ansiktsuttryck.

Vad jag vill berätta är att; Jag har aldrig fattat hur kan kunde veta. Men nu gick det upp för mig. Eleven.

Tidigare var jag förbannad över att han hämtade skolsköterskorna, jag var förbanad över att han kom på mig och varje dag efteråt mötte jag hans blick. Den var osäker, vilket jag förstod men vad han fick tillbaka var en svart blick. Fylld med hat. Varför vet jag inte, han brydde sig ju så mycket, men kände sig säkert så maktlös i min passivitet. Eleven var ju den som jag i själva verket skulle givit de där blickarna, men jag fattade ju inte. Han var där och han hämtade kvinnorna.

Jag jag skäms inte för att säga att jag har känt så fel. Ingen skulle haft det hatet. Hur kan man hata någon för att den bryr sig?

Nu är jag lite smått lycklig igen.
Jag älskar känslan
Det pirrar

Imorgon är det jag som med väntasfulla steg går in i den här byggnaden igen efter ett långt, kallt lov! Jag har saknat det. Jag har saknat Buggie och hela gänget, alla fina människor där. :*

Har jag visat er mitt underbara blåmärke som har tagit sin plats precis under knäskålen på mitt vänstra ben?

Alla som kommer till oss för första gången påpekar alltid att våran trappa upp till mitt och min brors rum är så himla brant. Det märkte jag också när jag drog dit som f*n här om dagen, när jag hade lite för bråttom..

Det är verkligen ingenting man skojar bort: Jag kom i kanske lite för hög fart och missade ett trappsteg. Gravitationen som så, i detta fallet, illa finns gav sig tillkänna och jag dängde knät i trappsteget istället.

Men! jag kunde ju inte ligga där i trappan så jag hasade mig upp till sängen. Väl där kunde jag få ur mig smärtan vilket jag gjorde genom att vrida mig som en orm som man nyss huggit av huvudet på, den slingrar och vrider sin som fan, och det gjorde jag också.

Plötsligt såg jag hela situationen från ovan i bakhuvudet och började skratta hysteriskt för mig själv... Efter 18 år i detta huset har jag fortfarande inte lärt mig...

När jag kollade igenom lite videos av folk jag följer på Youtube snubblade jag över något väldigt coolt, nämligen "Hoodie Buddie" En tröja med inbyggda hörlurar så man enkelt kan koppla in sin mp3, Iphone eller vad som och lyssna på musik. Hörlurarna är sedan genom snörena på luvan. Kolla in IJustines recension vad Hoodie Buddies som kan besällas här. Jag tror jag ska ja mig en! Grr!

Coolt? Ja.

I wrote it in a photograph.
I wrote in words.
I wrote it in a paiting.

With a 'click'
With a 'scratch'
With my own blood


Jag älskar att vara lite poetisk ibland. :)

I ett tidigare inlägg publicerade jag två bilder på ett par fåglar. Här kommer en repris på dem plus ett par till bilder.

Kommer DU nu?
KOMMER du nu?
Kommer du NU?

Tänk på de'!

Jag har fått lite smak av blod just nu. Min kusin ville väldigt gärna ha en filmrulle i sin header, vilket hon fick, klicka här för att se den. Denna gången har hon själv hjälpt till med sin blogg och sin header. :)

Jag å andra sidan har som sagt fått lite av blodad tand inför det här med filmrullar. Emelies är ju rak och det är lätt att lägga in bilder i den men sedan finns det ju slingriga rullar och det är lite mer pilligt att få in bilderna i områderna då, jag har testat lite:

Ganska bra för att vara första gången!

En liten, liten bildbomb på fem bilder sedan jag var i Karlskrona och firade nyår. Det blev dock inga nyårsbilder eftersom jag inte vågade ha med kameran. :/ Sen hade jag annat i huvudet just då, eller ja, kanske ingenting, haha!

Sedan 2011 drog igång har jag mött ett X antal personer som uttryckt sig som rubriken ovan. På ett eller annat sätt. Vilket får mig att känna mig ganska ensam om att ha haft ett fruktansvärt mycket bättre år än tidigare.

Jag har blivit enormt mycket starkare, gladare, mer entusiastisk till saker och ting, social och jag har lärt mig hantera mig själv, jobba med mig själv och min självkänsla har höjts enormt mycket. Så har det inte varit på i alla fall fem år, men nu har jag äntligen fått grepp om mig och mitt liv och det är bara under år 2010. Jag är stolt.